Kom precis hem efter en liten tur med jojje i hans bil.. (ja igen) och jag är så jävla glad att jag har en perfekt pojkvän! måste jag säga..

De flesta som känner mig kan nog se mig som en glad och livad tjej vilket jag själv anser mig vara också många gånger.. Jag brukar alltid säga som jag känner och tycker närsomhelst och hursomhelst, vilket både är positivt och negativt självklart.
Men, det är den jag är helt enkelt. 
Vissa verkar tror att jag inte har känslor alls för att jag inte alltid gråter, eller pratar om mina problem. Tycker inte att man ska behöva gråta eller behöva uttycka sina känslor med ord för att bevisa något, även om det samtidigt är viktigt att kommunicera.
Man ska kunna se när en annan människa mår dåligt, annars är man fan ego sorgligt nog..  
Mitt problem som jag har märkt är att jag inte kan säga förlåt och det kan jag erkänna. Jag tror jag säger förlåt kanske en gång om året och oftast "skjuter jag upp" och undviker mina egna problem! D.v.s .. att jag inte pratar om saker och ting som stör mig när det skulle kunna ordna sig egentligen om jag bara lättade på mitt hjärta.
För det mesta blir det så för mig.. att jag tillslut exploderar! sen poppar alla mina problem upp samtidigt. Och när jag väl får ut det jag känner, så gråter jag, får huvudverk,känner ilska och känner mig ensam konstigt nog? trots att jag har något som inte alla har.. NÄRA och kära som man kallar det som lyssnar och hjälper mig genom att få ut det jag vill få sagt. Och det vill jag tacka speciellt dig jojje för...
Allt du säger är bara så klokt och så rätt, och ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna dig helt ärligt. Du är den smartaste jag känner faktiskt (efter pappa som bokstavligen vet allt)
Du är mitt hjärta.. och utan dig skulle allt vara meningslöst.
<3